Jag känner mig, säker. Safe in my self. Vet inte hur jag kom hit. Men nu är jag här. Känner att jag klarar av allt som ajg vill. Jag gör nog det. Om jag bara verkligen vill. Jag är äntligen på hemma plan, har sixty years to go. Antagligen. Förhoppningsvis för det här är så sjukt kul, the thrills you get from other people and meeting, loving arguiing, it’s just a fabulous show and i’ll show you all that i got it all. Nästan men det går ändå cause finally i am safe, i am the little wale willy who has found home, at least for this year . and this one is soon over. Yes soon but not yet. Samma med dig och mig snart tar vi slut och något annat börjar. Hjälp.
Ush nu känns det precis som när jag gick till skolan den där morgonen vi skulle få tillbaka vårt sista prov i naturkunskap A. jag visste innerst inne när jag tryckte upp porten att jag inte skulle få mvg. Precis som jag vet att jag nu vet att jag inte kommer få dig. Du vill inte. Du orkar inte. Jag vet inte vad din anledning kommer vara. Vill inte höra ännu en bortförklaring. Men om det är det så erbjuds så javisst. Vad mer kan jag göra. Ingenting och jag ångrar inte att jag berättade för dig. Better of this way even though it may be a lonely way.